Vad bra att det var just min cykel du stal och inte någon annans. Jag har ju trots allt ett jobb och kan spara ihop till en ny, även om det såklart var tråkigt att komma ut i solskenet och se att den var borta. Men det kunde ju varit mycket värre. Den kunde tillhört en fattig människa, som behövde den för att ta sig till jobbet och hade dåligt råd med busskort, som kanske till och med behövde cykeln för att kunna göra sitt jobb.

Vilken tur också att den inte tillhörde en ensamstående mamma eller pappa utan bil, som behövde den för att transportera sina barn till dagis. Eller en äldre person, som gammelmorbror Ture, som jag ärvt cykeln av, som använde den när benen inte orkade. Cykeln var det enda jag hade efter Ture, men strunt i det: minnet av när han lät oss barn mäta omkretsen på lägenheten med lakritssnören är roligare än någon gammal cykel och kan tursamt nog inte stjälas.

Men det är inte utan att man blir nyfiken på dig: du är i alla fall ingen fegis. Cykeln försvann, låst, på en av Malmös mer centrala gator, mitt på dagen, i strålande solsken. Man undrar om du funderade på vem som ägde den röda damcykeln, om det var någon som var lik din mamma, din lillasyster eller din farfar? Tänkte du på att den kunde tillhört någon som inte hade råd att köpa en ny?

Förmodligen inte. Det är nog inte empati som gör den framgångsrike tjuven.
Jag hoppas du får dåligt betalt för den och att det ändå var lite jobbigt att släpa iväg den. Det ska nämligen inte vara lätt att stjäla en del av någons livskvalitet.