Förintelsen är betydligt mer omfattade än man tidigare trott. För 13 år sedan började forskare vid amerikanska Holocaust memorial museum kartlägga hur många interneringsformer det fanns under andra världskriget, från förintelseläger till ghetton. Siffrorna blev så märkliga att andra förintelsehistoriker var misstrogna. Men det stämde. De har hittat och kartlagt 42.500 olika läger- eller ghettokonstruktioner i Europa. I dem har motsvarande befolkningen i ett mellanstort land bott. En uppskattning om att 15-20 miljoner människor gick under är förmodligen närmare sanningen än den försiktiga siffra som brukar nämnas.

Så vad ska man göra med den här informationen? Ett nästan oändligt antal filmer och böcker har redan skrivits. Vi har empatiserat med Anne Frank, Oscar Schindlers arbetare och läst inskriptionen på statyn till minne av att broderfolket snuvade nazisterna på de danska judarna. Det finns en mättnad, en känsla av att vi inte orkar fundera på det mer, vi har ställt oss frågorna om ansvar, medlidande och moral och gråtit en skvätt, delvis av lättnad att det inte hände oss eller våra anhöriga.

Jag har träffat en dam med en Auschwitz-tatuering hon gärna förevisade. Hon satt där som barn och klarade sig på grund av befrielsen. Det var en märklig känsla: att se siffrorna på hennes genomskinliga hud var overkligt, som om det var ditsminkat för en av de många filmerna. Det enda man kan göra är att minnas precis hur illa det kan gå och hur vilseförda de som sympatisera med fascistiska, populistiska eller främlingsfientliga partier är: om man inte ser att förintelsen är en möjlig konsekvens av sådana ideologier har man missat viktig information. Märkligt nog kan lärdomarna också ge hopp om framtiden.

I tonåren var jag själv smått besatt av förintelsen och den eviga frågan om hur och varför människan kan göra så mot en artfrände. Svaret gavs av Max von Sydow i Woody Allens film Hannah och hennes systrar. Hans karaktär menade att frågan var felställd: det handlade inte om varför det hände, utan om varför det inte händer hela tiden? Den senare frågan var det intressanta: vi kan ju göra såhär, så varför gör vi det inte hela tiden? Svaret är kanske, chockerande nog, att den mänskliga raser har utvecklats: förr gjorde vi det nämligen hela tiden. Historien är full av blodbad som ingen minns och ingen bryr sig om. Att högar av kanonmat gick åt under till exempel 30-åriga kriget är det ingen som har ångest för i dag.

Så varför är Förintelsen så obegriplig och orimlig? Kanske för att vi, som professor Steven Pinker hävdar i sin episka bok om människans utveckling, The better angels of our nature, lärt oss, genom att ha tillgång till mer information än någonsin förut, att känna med främlingar som om de var oss själva, att vi kan föreställa oss fasan hos de som vandrade under skylten med budskapet "Arbeit macht Frei".
Varför händer inte förintelsen hela tiden? Kanske, kanske för att evolutionen håller på att göra oss till bättre människor? Under tiden får vi komma ihåg damen med tatueringen, så de som släpar lite efter i empatiutvecklingen inte får fatta fel beslut igen.